Nu satt jag där som vanligt framför tv:n efter en lång dag med massa saker att göra. Jag bara inväntade den. Den där tomma känslan i bröstkorgen som gör så att man känner sig så liten, ynklig, svag och patetisk. Den där känslan som känns som hundra stenar över bröstkorgen som trycker ner den så man knappt får luft. Den där känslan som är så jävla svår att beskriva med ord, beskriva överhuvudtaget är omöjligt. Den bara finns där och kommer som en käftsmäll för att jävlas och säga "du trodde kanske att denna dagen skulle vara lite bättre än resterande? fel du hade, här ska jag finnas och bara vara jävlig". Det låter kanske sjukt, vet inte vad det låter som men det enda jag vet att jag känner tomhet. Tomhet efter vad vet jag inte, tomhet efter en känsla som jag delade med någon annan men som inte längre finns där. Ren och skär tomhet. När denna känsla greppar tag i dig så finns det inte mycket att göra, du kan se glad utåt, du kan se lycklig utåt, du kan se så jävla perfekt utåt och ingen kommer misstänka att du har några som helst problem. Men innerst inne, där växer det svarta hålet sig större och större och du vet bara inte vad du ska göra. Du bara känner en enorm tyngd över bröstkorgen och vill sova, sova bort det. Vakna och hoppas att det aldrig kommer igen. Det känns som din kropp vill äta upp dig inifrån och bara visa att du är en misslyckad varelse. Man har misslyckats med ännu en dag.