Dagen är äntligen över och man lägger sig i sängen. "Äntligen ska jag få vila och se en bättre dag imorgon" tänker jag alltid, så blir det aldrig. Direkt när huvudet landar på kudden så börjar hjärnan arbeta som aldrig förr, tankar flyger åt alla håll och kanter och oron kryper fram sakta. Oron över saker jag har gjort dåligt, idag, igår, förra veckan. Denna ständiga oro över gamla ting som egentligen inte är något att oroa sig över men oron finns där ändå, mest för att hålla mig vaken och känna att jag är oduglig. Känna att jag är oduglig som inte tänkt på dessa grejerna innan och löst dem, löst problemen, problemen som inte finns egentligen. Problemen är bara inbillade.

Varför oroar man sig ständigt? Varför kan man inte bara slappna av? När tomheten i bröstet är borta så kryper oron på natten fram, oron om morgondagen och om hur det blir. Det är som tomheten och oron arbetar i skift för att förgöra mig, förgöra min lycka och tankar på att det blir bättre nästa dag. Ibland vill man inte ens ha en morgondag, man vet ju redan vad som väntar. Aja, huvudet på kudden. Klockan ringer imorgon, upp och hoppa och se glad ut. Sen upprepas allt återigen.